Artiklar

Dirty Honey levererade nostalgi på Kollektivet Livet

Den 23 februari 2024 stod Kollektivet Livet i Stockholm värd för en av de mest förväntade konserterna under våren, då rockbandet Dirty Honey intog scenen. Bandet, som har gjort ett stort avtryck i musikvärlden genom att nå framgång utan hjälp av ett skivbolag, har blivit kända för sin energiska musikaliska stil och starka låtar. I denna recension tar vi en närmare titt på deras prestation och den upplevelse som de gav sina fans på Kollektivet Livet.

En nostalgisk inledning av setlistan

Konserten inleddes med den medryckande låten Can’t Find The Breakes, en av deras mest populära hits som omedelbart fångade publiken. Denna låt, med sina kraftfulla riff och catchy melodi, satte tonen för hela kvällen. Efter detta följde de upp med en annan favorit, California Dreaming, som verkligen förstärkte känslan av nostalgi i lokalen. För många i publiken väcktes minnen till liv, och det var tydligt att Dirty Honey visste hur man skulle få igång stämningen. Bandet, med sångaren Marc LaBelle i spetsen, fick publiken att sjunga med i refrängerna, vilket skapade en gemenskap som är så viktig vid liveframträdanden.

Gitarristens imponerande prestation

Ett av de mest framträdande inslagen under konserten var gitarristen John Notto. Hans spelstil är en fusion av både teknik och känsla, vilket gjorde att många av låtarna verkligen stod ut. Notto visade upp sin virtuosa förmåga genom snabba solo och känslomässiga melodier, vilket direkt fångade publikens uppmärksamhet. Hans interaktion med LaBelle var också en höjdpunkt; de två skapade en dynamik som gjorde framträdandet ännu mer fängslande. Samtidigt som handledning och samarbete syntes så klart i deras musik, lyckades de även behålla den individuella känslan som gör varje band unikt.

En akustisk paus i setlistan

Mitt under konserten tog Dirty Honey ett tillfälle att visa en annan sida av sin musikaliska mångfald. De beslutade att spela den akustiska låten Comin’ Home (Ballad of The Shire), en känslosam ballad som drog ner tempot. Denna övergång från de energiska låtarna till en mer eftertänksam ton gav publiken en chans att andas ut och njuta av musiken på ett annat sätt. LaBelles röst var stark och full av känsla, och många i publiken kunde inte hålla tillbaka tårarna. Men trots den vackra stämningen var det en påminnelse om att det alltid finns en risk i att förändra tempot i en konsert. Även om låten var vacker, blev energin i lokalen något dämpad efter denna sekvens.

En blandning av höjdpunkter och svagheter

Trots flera höjdpunkter under konserten fanns det även stunder som kändes mindre engagerande. Recensenten Calle Englund, som bevakade evenemanget, noterade att konserten hade inslag som kändes som en rutinspelning. Detta blev särskilt tydligt i avslutningen av setet, där bandet utförde enmansolon som fick energin att dala. Låtar som Another Last Time och Won’t Take Me Alive fungerade dock som ljuspunkter och gjorde att konserten fick en i slutändan god känsla. Med sina starka melodier och intensiva framföranden lyckades Dirty Honey återvinna publikens uppmärksamhet.

Så sammanfattningsvis kan man säga att Dirty Honey, trots vissa inkonsekvenser, fortfarande är ett band som vet hur man skapar en nostalgisk och energisk atmosfär. Deras spelning på Kollektivet Livet var en minnesvärd upplevelse för många, och för dem som älskar rockmusik är det tydligt att Dirty Honey har något speciellt att erbjuda. Med sin unika stil och förmåga att skapa starka känslor hos publiken är det ingen överraskning att de fortsätter att växa i popularitet.

Vi ser fram emot att följa deras framtida framträdanden och hoppas på fler konserter på scenen av Kollektivet Livet. Efter att ha upplevt en sådan nostalgisk kväll är det klart att fansen vill ha mer av vad Dirty Honey har att erbjuda. Med en fortsatt utveckling och en strävan efter att förnya sin musik, är framtiden ljus för detta band i rockens värld.

Lämna en kommentar