Guns’n’Roses spelade återigen på Sweden Rock Festival och bandet visade att de fortfarande kan skapa en energifylld atmosfär, trots att medlemmarna är betydligt äldre än de var när de först slog igenom. Med hits som Sweet Child O’ Mine och Welcome to the Jungle på spelplanen, var fansen i extas. Men hur var spelningen egentligen? Vi går rakt på sak och dyker ner i upplevelsen av deras framträdande.
Spelningen startar med en kraftfull inledning
Guns’n’Roses inledde sin långvariga setlista med It’s So Easy som snabbt följdes av Mr. Brownstone. Tyvärr hade vi kunnat förvänta oss mer av starten. Trots den lätt tröga uppvärmningen, började energin långsamt bygga upp. Det mest intressanta var att Duff visade sin tillhörighet med Sverige genom att bära ett sverigelinne. En liten gest, men en som inte gick obemärkt förbi.
Resultaten på scenen var blandade, med bättringar som Shadow Of Your Love och överraskningen av Velvet Revolver-låten Slither, som verkligen fick igång publiken. Här vaknade bandet till liv, och det blev tydligt att de ännu inte förlorat sin förmåga att leverera.
Musikaliskt sett en blandad kompott
Det här är det som betyder något – Guns’n’Roses har alltid varit kända för sina långa spelningar och brukar låta de mer obskyra låtarna glänsa. Men den här gången var det lite för mycket av det goda. Förväntningarna var att de skulle trimma ner längden och skapa en mer fokuserad setlist, men så blev inte fallet.
Under konserten ville man inte höra Back In Black, som i och för sig utfördes bra men kändes onödig. Långdragenheten i vissa låtar… och vem behöver minst en kvart av Knocking On Heaven’s Door? Det är ingen tvekan om att Slash är en fantastisk gitarrist, men vissa solos kändes som dödtid. Det som verkligen gled in som en höjdpunkt var November Rain som stack ut som en av konserthöjdpunkterna.
Axl Rose och hans nuvarande röst
Många fans är medvetna om att Axl Rose inte är den samma som han en gång var. Vid sextio års ålder hade hans röst tappat något av sin karaktäristiska rasp, och många fans tyckte att han lät mer som en blandning mellan en mupp och en katt. Trots detta, finns det glädjeämnen också här. Axl är fortfarande energisk och rör sig på scen.
Det råder ingen tvekan om att Guns’n’Roses fortfarande kan leverera låtar som Nightrain och You Could Be Mine med den kraft som fansen förväntar sig. Trots att det fanns stunder av tråkighet mellan pejlarna, var det några låtar som verkligen tände publiken.
En slutsats kring spelningen
Meddelandet är tydligt: Guns’n’Roses är fortfarande relevanta, men det är viktigt för dem att få in rätt balans i sina setlistor. Det verkar som att bandet har lite av en äkthetskris; de behöver fokusera på att återfå den gnista som gjorde dem storartade i första hand. Det finns låtar som, enligt fansen, bör glömmas på festivalspelen.
Bästa stunder under kvällen inkluderade Reckless Life, Live And Let Die, och de tidigare nämnda favoriterna. Slutbetyget landar på 2,5/5. Bandet har fortfarande många fans, men det är klart att det finns en del att arbeta på. Guns’n’Roses i 2023 kanske inte är samma storslagna fenomen, men de har fortfarande möjligheten att häpna oss om de anpassar sig och tar till sig fansens feedback.
| Låt | Upplevelse |
|---|---|
| You Could Be Mine | Bästa |
| Welcome to the Jungle | Engagerande |
| Knocking on Heaven’s Door | Långdragen |
| November Rain | Stark känsla |
Det blir intressant att se vad framtiden har att erbjuda för Guns’n’Roses. Om bandet kan fokusera på det som verkligen betyder något och skala ner tråkiga arrangemang, kan de återfå sin tidigare glans. Tills dess, låt oss se om de kan ta till sig kritik och anpassa sig för framtida framträdanden – ja, nästa gång kanske vi får se en mer finjusterad setlist.
